Usch vad jag är dålig på att uppdatera min blogg!

Men nu måste jag bara berätta om Thaiköket på Blekingegatan, de har så underbart god mat! Ni måste bara testa det. De har inga rättigheter men den goda maten väger upp det med hästlängder! Värt en omväg som det brukar stå i Le guide rouge de Michelin...

Igår körde jag förbi ett Mobile Sperm Freezing Lab, tänk att det finns efterfrågan på de mest konstiga affärsidéer...

...men jag glömmer bort min blogg. Ska ta och uppdatera lite ang. triathlontävlingar, strumpbyxor, nedskräpning och taxichaufförer.

Men nu ska killarna och jag på barnkalas... stay tuned! :)

Jag har anmält mig till Lidingö Supersprint. Det handlar om att simma 100 meter, cykla 3 km och sen springa 1.2 km, snacka om att jag kommer göra bort mig. Har räknat lite på det och Colting kommer säkert fara runt på 7-8 minuter medan jag kommer behöva 15-16 minuter. Undrar hur man lägger upp ett sånt lopp med utrustning och kläder...

Men när jag väl gjort bort mig där så ingår motionssprinten i anmälningsavgiften. Då ska jag försöka hålla L bakom mig... :D

Var igår hos kompisar och grillade gott. Det var tänkt som ett poolparty men solen ville inte riktigt så det blev inget dopp. Däremot så pratade ett par andra kompisar om Sandhamn dagen efter. Det skulle bli tidig uppgång då båten från Stavnäs går redan 08:50. Hade inte bestämt mig än då de åkte hem strax efter midnatt men jag förvarnade att det kunde sitta en galning i brassestol utanför deras dörr strax innan 07.

Jag bestämde mig för att hänga på när jag cyklade hemåt i natten nån gång efter 02. Eftersom jag aldrig skulle komma upp om jag gick och la mig så borstade jag tänderna och hämtade en fleecefilt och en brassestol. Sen cyklade jag över till kompisarna och gjorde mig det så bekvämt det går på en brassestol. Klockan var nu 04. Det var lite mer liv på fåglar, tidningsbud och trafiken på motorvägen än jag tänkt men nånting slumrade jag nog innan dörren öppnades strax innan 07.

Hann bli kallad både det ena och det andra innan husbonden kommer ner från sovrummet och skakar på huvet. Sova kan jag göra på stranden. En tallrik fil och müsli och så iväg med hans föräldrar som också kommit förbi.

Det var kanonfint ute på Sandhamn. Och mycket riktigt, det gick att sova på stranden. Vaknade några ggr av mina egna snarkningar... *s*

Tack vänner för en kanonkväll dagen innan och en kanondag på Sandhamn! :)

Novellen...
Nu är den klar, min lilla berättelse om Järnmannen 2007. Fixa fram en kopp kaffe och håll någon hårt i handen så åker vi! :)

Järnmannen 2007 - jag är överväldigad!!!

Varning för lång läsning, det råkade visst bli en kort novell... :)

Prolog
Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket att berätta, så mycket känslor. Trots att det är min fjärde Järnman i Kalmar så är det som en oskriven bok varje år. Och känslorna är lika starka varje år. Ska jag börja med det bästa eller spara det till sist? Jag skulle kunna börja med att säga att jag älskar Pulsklacken, det var "Heja akilles" och "Heja Johan" överallt. Jag var så inne i min tävling att jag inte såg nån av er men jag hörde er, tack! Det hjälpte verkligen. Jag skulle också kunna börja med att jag gillar regn och kyla, att jag hatar motvind, att jag säkert simmade 4.5 km istf 3.8, att jag gick ner tre kilo, att jag har utvecklats på simning och löpning men inte cykling (trots flera hundra mils träning), att jag blev omcyklad av säkert 50 cyklister de första milen, att jag cyklade in i en vägskylt, att jag höll på att bli skjuten... men jag tror jag börjar med Kramen. Att få en sån kram när man kämpat i drygt 12.5 timmar gör det värt att köra nästa år igen. L stod direkt efter målgång och delade ut kramar, och vilken kram sen. Jag hade kunnat stå kvar hela kvällen. Jag fullkomligt föll i hennes famn... vilken känsla för en trött Järnman! Jag fattade nog inte riktigt vad som hände... men jag vet att jag ska köra nästa år igen! Om L står i målfållan... :)

Sen kan vi ta simingen. Eller varför inte börja dagen innan som jag sett att de flesta gör. På dagen så fixade jag nya däck på Adel Cykel & Sport. Har inte bytt de sen cykeln var ny för fem år sen så det var dags nu, tyckte jag. Onödigt att riskera punktering pga slitna däck. Sen var det preracemöte och jag träffade många jag känner, bl.a mina klubbmedlemmar och en kille från Coltings läger som heter David. Han är värd en egen berättelse men det kan vi ta senare. Efter mötet så gick vi till LeWa Sport och hämtade ut våra nya klubbkläder. Trycket blev kanonbra och alla såg nöjda ut.

Jag är inte så mycket för kolhydratuppladdning sen jag lärde känna Colting. Det blev en Cour de file Provencale medium rare, det finns mycket kromosomer i det, som Colting brukar säga. Men service och kvalité var under all kritik så jag tänker hänga ut restaurangen här, bojkotta Zorbas i Kalmar. Maken till nochalant servitris får man leta efter... och beställer man oxfilé medium rare så vill man inte ha den well done. Och så har han mage att påstå att vi alla beställde medium. Jag hade kunnat acceptera medium men inte några torra skosulor. Det blev bra till slut men det hade varit trevligt att äta samtidigt som de andra. Sen skulle jag kunna berätta om kaffet vi beställde som vi aldrig fick... men, nåja.

Efter middagen såg jag till att plocka fram allting och packa ner det i min nyköpta transitionryggsäck... allt fick plats. Sen förklarade jag för pappa vad jag ville ha langat och när. Kom i säng halv tolv och vaknade första gången tio över fyra. Klockan skulle inte ringa förrän fem så jag lyckades somna om och vaknade två minuter i fem så väckarklockan slapp väcka barnen, bra! :)

Medan jag plockade med mina prylar kvällen innan så hade pappa hjälpt mig att förbereda en omelett bestående av två ägg, en halv röd paprika, tio cm purjolök, nån cm zucchini, en halv tomat och en halv avokado. Jag åt den kall tillsammans med en tallrik naturell yoghurt, naturella nötter och russin. Till det en grov macka med en skiva kallrökt lax och en halv avokado. Låter kanske mycket men jag hatar att vara hungrig när jag tävlar. Pappa kom ner medan jag satt och käkade frukost. Kom på att jag glömt visa honom hur kameran och videokameran funkar så det gick vi igenom lite snabbt.

När vi kom ner till tävlingsområdet så checkade jag in cykeln och packade upp. Pratade även lite med mina klubbkamrater T och J. Blev märkt med startnumret och en sista gång på toan. Sen var det bara att kränga på sig våtdräkten och bege sig ner till starten. Ironmaniac samlades uppe på stranden för en gemensam start. Kalmarsund såg lugnt och spegelblankt ut men ack vad skenet kan bedra.

Simningen
Starten gick och jag hamnade bredvid J en stund. T var redan försvunnen. Det var trångt och man simmade in i människor hela tiden. J tackar mig för sällskapet genom att ge mig en snyting sen försvinner han. Jag hängde med bra fram till första bojen, sen när vi rundat den ska jag hitta andra bojen. Det är helt omöjligt i motljuset och vågorna som inte syntes från stranden. Enligt kartan de visat på preracemötet så borde den ligga bort mot Varvsholmen och fältet med simmare är nu ganska brett. Jag tar sikte på de som simmar längst till vänster. Det skulle jag inte gjort. När jag kommit halvvägs mot Varvsholmen så får jag se bojen till höger, f-n vad fel de visat på kartan. Det var bara att svänga tvärt höger och simma på. I närheten av bojen blir det trångt igen när fältet samlas ihop. Jag får en snyting av en simmare som vänder sig om. När jag inte säger nåt så frågar han, "Jamen, hur gick det då?". Det är jag inte van vid kan jag säga, de flesta skiter i vad som händer efter en snyting eller "foting". När andra bojen rundats så ska nästa boj hittas. Det går hyfsat bra men det är rätt strömt så jag kryssar fram. Resten av första varvet flyter på rätt bra även om jag får en jättedålig tid mot vad jag tänkt mig. Det ropas "Heja akilles" från piren men jag ser ingen, bara en massa människor.

Iväg på andra varvet och nu gick navigeringen bättre. Tog sikte på tredje bropelaren i högbrodelen istf Varvsholmen. När andra bojen rundats så började de riktiga vågorna. Var kom de från? Nu var det ingen lek längre. Ibland när man skulle andas så fanns där ingen luft, bara vatten. Det kändes som jag inte kom framåt. Men det gjorde jag. Tog en mugg vatten även vid denna varvning. Tredje varvet gick utan missöden men jag undrar vad jag höll på med de extra två minuter som tredje varvet tog. Har säkert svalt halva Kalmarsund och det smakar _inte_ gott.

00:29:05 (38)
00:29:21 (38)
00:31:01 (43)
01:29:27 (41)

När jag springer upp ur vattnet ser jag s och hör många som hejar. Ett snabbt byte och såg iväg på cykeln.

00:02:15 (7) - jag är iaf bra på nåt... ;)

Cyklingen
Blir säkert omcyklad av 50 cyklister de första milen, f-n att jag ska vara sån kass cyklist. Nu börjar jag känna av mitt högerknä också. Möter T nån kilometer innan VP och J några minuter senare. Det går ändå hyfsat bra in mot varvningen även om knät känns ordentligt nu. När jag rundat kvarteret och kör över tidtagningsmattorna får en herre för sig att korsa vägen så jag måste tvärnita. Hinner skrika nåt intelligent typ "Helvete!" åt honom. Publiken skakar på huvudena efter att ha hämtat andan.

Pappa står strax efter vätskelangningen. Jag får två nya flaskor Vitargo och min Eezespray som jag direkt sprayar på knät. Jag stoppar sen sprayen i ena ryggfickan på linnet som jag inte förstått varför de satt dit, men nu fick jag användning för fickan. Det börjar genast kännas bättre och tio minuter senare kommer jag på mig själv att inte tänka på det längre. Alltså har det gått över nu, skönt! Jag lägger mig i bågen och sänker huvet och tänker "Nu är det bara att tram"... BANG!!! Jag kör rätt in i sidan på en vägskylt om "Byggtrafik". Det tar i höger bromshandtag och höger vad. Får en blodig rispa på vaden och tappar ändpluggen på bockstyret... men jag undkommer med blotta förskräckelsen, tänk om jag legat en decimeter längre ut... *hua*

När jag börjar närma mig Lindsdal så är himlen svartgrå ända nerifrån horisonten. Jag ser framför mig resterande cykling i ösregn. Det blir rejält kallt när det börjar men som tur är så är jag inte frusen av mig. Jag gillar faktiskt när det regnar för jag blir starkare då men det här var lite väl mycket. Det hinner bli rejält kallt och jag tänker på de stackare som är mer frusna än jag. Efter nån mil så börjar det faktiskt spricka upp och ute vid VP så skiner solen och jag tinar snabbt upp. Tar en halv banan här. Nu kollar jag pulsen igen och den har sjunkit 20-30 slag helt plötsligt. F-n också, det var precis det som hände 2001 när jag fick åka ambulans med njursvikt efter målgång. Med skillnaden att kroppen känns stark idag. Jag fortsätter därför... och nu känns det som jag lyckats väcka kroppen. Har nog varit lite för passiv de senaste veckorna. Skulle såklart ha väckt kroppen innan tävlingen och inte halvvägs in i cyklingen. Stannar och kissar för första gången och det var riktigt skönt, känns som jag får förnyade krafter efter det. Tar en flaska Cola när jag passerar Lindsdal.

In mot varvningen så får jag ytterligare lite regn på mig och när jag möter upp pappa efter varvningen så har jag beställt min specialare, Vitargo med en Red Bull islagen. När jag passerar skylten med byggtrafik den här gången så är det nån som flyttat ner den i diket. Kanske är fler än jag som hälsat på den... :)

På väg ut mot VP så har de börjat skjuta på skyttebanan. Tänker en stilla tanke om förlupna kulor och duckar lite patetiskt när de skjuter... typiskt om man skulle vara tvungen att bryta pga en kula i skallen... *s*

Strax innan VP så möter jag J som har tur att han har ett par öron som hindrar leendet från att gå hela vägen runt skallen. Antingen är han glad för att han ligger före mig eller så är han glad för att han insett att han har mindre än tre mil kvar till han kommer att få göra det han är bäst på... springa en mara! :)

Vill även denna vändning ha en banan men de är slut... :(

När jag börjar närma mig skyttebanan så tänker jag återigen på de där kulorna och hinner inte mer än tänka detta då ett skott går av, jag hör kulan träffa vallen och sen dimper nånting ner i diket bredvid mig. Kan det ha varit en förlupen kula? Vågar inte tänka längre än så men jag är bra sugen på att åka dit och kolla om jag ser nåt i vägrenen i diket. Tar ett par klunkar av min specialblandning men efter en rap kommer illamåendet. Skit också, inte kräkas nu. Sväljer några gånger extra och försöker andas lugnt. Till slut försvinner illamåendet.

Jag har i 18 mil funderat på varför jag inte är snabbare på cykeln trots alla mina hundra mil träning och tror jag kommit fram till att korta, hårda träningar passar mig bättre än långa, sega typ Scandic Bike Tour. Kanske en kombination av båda är att föredra, i år har det knappt blivit några korta, hårda pass alls.

2:04:10 (53)
2:13:05 (52)
2:11:45 (47)
6:28:59 (48)

Det känns riktigt skönt att växla till löpning för man hinner tröttna på att cykla under 18 mil... var tvungen att torka fötterna för att få på strumporna. Snacka om två skrumpna svampar till fötter, det gjorde att det tog nästan en minut mer än det brukar att växla ut på löpningen.

00:02:50 (22)

Löpningen
Direkt ut från löpningen står hela familjen och hejar... och så Pulsklacken direkt efter det. Härligt! Löpningen kändes bra ända från början och det tar inte många minuter förrän pappa kommer ikapp på cykeln och undrar hur det känns och om jag behöver något. Jag säger att allting känns bra och att jag inte behöver något så han cyklar vidare till nästa vätskekontroll (han har lärt sig att man inte får paca på cykel). Det känns riktigt bra i benen och jag börjar klocka kilometertider. Det går för fort märker jag men när jag missar tredje kilometerskylten så bestämmer jag att istället klocka halva varv för jag vill hålla koll på hur snabbt de går. Jag stannar och försöker kissa men det är svårt att få fram nåt när man är så uppe i varv, får stå en minut och lugna ner mig innan jag lyckas... ah, skönt! *s*

Det är så tätt mellan vätskekontrollerna att det egentligen aldrig blir jobbigt eftersom jag har de som delmål. Jag tar första Squeezyn efter en halvtimme. Det synkar rätt bra med vätskekontrollerna där jag dricker vatten efter en Squeezy eller sportdryck och Cola på de där jag inte tagit en Squeezy innan. Jag tar även en bit saltgurka vid varje vätskestation, vill inte råka ut för saltbrist à la 2001.

Jag möter T och vi hejar på varandra, han ser stark ut. Jag hejar på alla jag känner igen men de flesta svarar inte eller bara muttrar lite. Jag hinner undra varför jag inte möter J innan jag ser honom komma gåendes. Han har fått magknip, tråkigt! :(

Ut till vändpunkten går det på 38.5 minut trots en pissepaus på 3.5 minut, vilket är alldeles för snabbt. Jag kan inte ha kapacitet för en Ironmanmara

på under fyra timmar. Kanske fegt men jag tar det säkra före det osäkra och sänker tempot en aning. In till varvningen går det på 42.5 minut, jag hör ff skrika att det blir pers, det känner hon på sig. Jag känner samma sak, trodde inte att jag skulle vara så stark på löpningen. Får mitt vita band och så ut på andra varvet.

Fru J måste få en eloge för sina hejarramsor. Det känns som jag leder hela tävlingen när hon skriker efter mig. Och så har det varit hela dagen, även på cyklingen. Hon och Js mamma och pappa lyckas stå på inte mindre än 21 ställen visar det sig när de räknar efter, bra jobbat! Och tack för påhejningen! :)

På andra varvet börjar det kännas lite och jag koncentrerar mig på att hålla mig springandes eftersom benen vill sluta springa. Det får till följd att jag har slutat heja på de jag hejade på under första varvet. Jag börjar nog se lite trött ut för nu börjar de heja på mig istället... det förklarar kanske varför de inte hejade tillbaka på mig förut... :)

Efter nån kilometer ser jag Js ryggtavla, han går fortfarande. Vi är nu vid vätskestationen vid fotbollsplanen. Där står min pappa, fru J och hans mamma och pappa. De blir "glada" över att de råkar få se just när jag springer om J... *s*

Ut till vändningen så går det denna gång på 44 minuter och jag har gjort halvmaran på 2:05 vilket skulle innebära pers både på maradistansen och Järnmannen även om jag måste sänka tempot ytterligare. Med denna insikt i skallen så tillåter jag mig att gå några meter vid de tillfällen som benen protesterar som mest. Men bara några meter, sen tar viljan över. In till varvningen funkar utan större problem. Jag har försökt dricka lite Red Bull men det vill magen inte alls vara med om. Då erbjuder min underbara pappa sig att cykla hem och fixa kaffe, det tackar jag inte nej till.

Vid rondellen strax innan varvningen står Fam B och nu är jag riktigt trött, det är så illa att jag undrar hur jag ska orka springa ett varv till. Direkt efter varvningen på gräset så hugger det till strax under höger ljumske. Nej, krampen får inte komma redan. Jag tvingas gå några meter samtidigt som jag masserar benet, typiskt när det är så mycket publik... ;)

Detta halva varv tog 50 minuter. Fam B hejar igen på väg ut och det börjar faktiskt kännas lite bättre efter en stund. Jag höll nog lite för högt tempo inne vid varvningen, man vill ju se snygg ut för publiken. *s*

Efter nån kilometer blir jag omsprungen av J. Skönt att magproblemen släppt! Efter en stund ser jag pappa igen och jag får en liten plastflaska med kaffe. Det funkar för magen och det var riktigt gott. Strax innan vändpunkten så möter jag J och där står även hans fru, mamma och pappa och gör vågen för mig... wow! :)

Jag vänder och hälsar som vanligt till funktionärerna att "nu ses vi inte förrän nästa år". Hit ut tog det nu 48 minuter. Jag ökar tempot en aning eftersom jag bara ska "hem". Krampen har gjort sig påmind på båda benen och inte bara vid ljumsken utan lite varstans. Jag frågar massörerna vid fotbollsplanen om de har nåt bra medel mot kramp och de svarar sina händer och sin massageolja. Men det har ju inte jag tid med, jag har ett pers att slå. Jag fortsätter därför med min nyuppfunna löpstil där jag tar ut steget lite mer för att samtidigt som jag springer kunna stretcha benen. Det funkar, krampen släpper snabbt efter att den dykt upp.

Jag är lite osäker på när jag växlade ut på löpningen så vid hästhagarna med ca 2.5 km kvar så ökar jag, precis som förra året, tempot markant. Vill inte missa perset på maran med några retfulla sekunder. Jag ger pappa mina nästan tomma flaskor och säger till honom att cykla in till mål för att förbereda mina söner för målspurten. Nu är det bara två kilometer kvar och krampen håller sig undan hyfsat bra. Jag springer om folk sista biten längs med Ängöleden och nu håller jag rätt högt tempo, åtminstone för att vara sista kilometrarna på en Ironmanmara. När jag ser skylten med en kilometer kvar så kommer leendet. Hur ont jag än har, och hur trött jag än är så kommer leendet här varje år. Det är en obeskrivlig känsla som måste upplevas!

Jag är nu i min egen lilla värld där jag lyckas pressa undan alla tankar på ont i benen och trötthet i kroppen. Jag hör publiken ropa men jag ser ingenting, har nu tunnelseende med enda fokus att springa i mål. När jag springer längs med tävlingsområdet så ser jag mina söner stå redo i sista kurvan. De börjar springa när jag närmar mig och jag tar deras händer. Vi springer tillsammans över mållinjen och jag är i MÅL! Äntligen! Åh, vilken skön känsla.

1:21:00 (36)
1:33:04 (39)
1:38:37 (42)
4:32:39 (40)

I mål!
Efter målgång möter jag L som säger att hon ska hjälpa mig att ta av mig chipet. Sen får jag en bamsekram, hon säger "Grattis" och jag svarar "Tack", sen fastnar jag. Det är så skönt att "hänga" på L, jag vill inte släppa. Efteråt ser jag att hon utsett mig till sitt livs topp tre över bästa kramare. Vad säger man... :)

Träffar också på tl som ger mig den enda kram hon delar ut på hela dagen, vilket kramkalas! :)

Möter upp övriga klubbmedlemmar och gruppfoto klaras av. Pratar sen med familj och Pulsklacken. Går också och hälsar på K, har inte träffat honom förut. En riktigt trevlig prick, men det är ju inte så konstigt eftersom han är från Kalmar precis som jag... :)

Väl hemma så lyckas jag ta mig nerför trappan för att duscha och sen skakar jag så jag håller på att gå sönder. Här behövs det energi. Mamma värmer pasta och köttfärssås som de käkat tidigare på dagen men slemhinnan i gommen är så irriterad att det känns som nån ska slita ut den för varje tugga. Får därför inte i mig så mycket.

På söndagsmorgonen försöker jag käka frukost men varken magen eller gommen vill ha nån. Det blir en flaska vatten med till prisutdelningen istället. Träffar T och hälsar på hans tjej för första gången. Efter mötet pratar jag med Ted och han har värre skavsår i nacken av sin våtdräkt än vad jag har. Det visar sig vara en bra adrenalininjektor när svetten rinner ner i såren. Kanske var därför han cyklade så fort? Pratar även med J och T och hela "gänget" och vi säger hejdå.

Nu börjar jag bli riktigt hungrig så det får bli en QP vilket jag var jäkligt sugen på. Första tuggan gick bra men sen var det dags för gommen igen. Jag väntade tills jag kom hem och tog en klunk mjölk mellan varje tugga, det funkade. Magen är fortfarande inte helt okej. Mamma har uttryckt sin oro ända sen igår kväll över att jag är så himla trött, "det var du inte förra året". Hon blir dock lite gladare när jag vilat och blir sugen på en baguette med tonfiskröra. Vi åker först en sväng till Calmare Outlet där det visar sig att tjejen i kassan satt i en av kanoterna längst ut på simningen. Hon förstår inte hur vi klarade av att simma när hon knappt kunde hålla kanoten stilla. Hon tyckte synd om oss. Stället där jag tänkt köpa mackan har tyvärr stängt så det blir en Big Tasty som även den sköljs ner med mjölk. På kvällen käkar vi ungsbakad lax med ris, även det går ner med mjölk.

På måndagen öppnar min favoritpizzera Italia efter semestern... men inte förrän 15 och killarna och jag ska åka till Stockholm efter lunch. Som tur är så är det även pappas favoritpizzeria så han fixar pizza till lunch... med oxfilé, sparris och bearnaisesås... *mums*

Jag har på sex dagar efter tävlingen käkat inte mindre än sex hamburgare, två pizza, en laxmiddag och ett grillpartaj. Och ändå väger jag fortfarande två kilo mindre än innan tävlingen. Men nu är det dags att börja tänka på vad jag äter! :)

Sviter
Det känns som vanligt förhållandevis bra men jag är såklart stel och har ont i knäna. Har dessutom skavsår i nacken efter våtdräkten och skavsår i armhålan efter att ha gnidit saltet som svettet bildar mellan armen och bålen. Trots att jag smörjt in mig med vaselin på de ställen jag vet är utsatta. En blodig rispa på vaden, några blåa naglar samt blodblåsor and that's it. Har lite svårt att gå i trappor på söndagen men när jag vaknar på måndagen så är det onda i knäna nästan helt borta. På tisdagen skulle jag lätt kunna ge mig ut och träna igen. Visst är kroppen fantastisk! :)

Energi
Tänkte försöka mig på en lekmannamässig uträkning av min energiåtgång. Kom gärna med kommentarer ni som är bättre på sånt här. Enligt min pulsmätare så har jag gjort av med 6502 kcal. Jag har druckit en liter Vitargo per varv på cyklingen vilket ger 1200 kcal från drickat. Jag har dessutom ätit 1.75 Vitargo Performance vilket ger 443 kcal. En halv banan à 50 kcal ger totalt 1693 kcal på cyklingen. På löpningen fick jag i mig en Squeezy à 65 kcal per halvtimme, totalt åtta stycken vilket blir 520 kcal på löpningen. Till det ska räknas drickat vilket är svårt att uppskatta men säg att jag i snitt drack en deciliter sportdryck eller Cola vid varje... minus de där jag tagit en Squeezy innan då jag bara drack vatten. Det borde bli 27 minus åtta gånger 40 kcal, alltså ca 760 kcal. Om vi nu summerar allting så fick jag i mig 2923 kcal under dagen. Jag gick ner tre kilo vilket kan antas vara lite vätska också. Sex dagar efter tävlingen väger jag fortfarande två kilo mindre än innan tävlingen. Förbrände jag då två kilo kroppsfett under tävlingen? Tveksamt då ett kilo kroppsfett innehåller ca 7000 kcal. Nånstans tog jag iaf 3500 kcal vilket borde motsvara ett halvt kilo kroppsfett. Men då har jag inte alls räknat in frukosten... får inte riktigt ihop ekvationen. Men det kanske beror på att förbränningen fortsatte hela natten eftersom jag inte fick i mig nåt käk förrän söndag eftermiddag... nån som har nån feedback att ge?

Pulsen
Passade på att prata med läkaren om min puls som bar sig så konstigt åt på cyklingen. Jag berättade att den bar sig likadant åt 2001 när jag fick problem med energi- och saltbrist. Med skillnaden att kroppen kändes stark idag. Han sa att det kanske var en begynnande energibrist men så kom jag på att det hände direkt efter regnet. Och då hade han en bra förklaring som förklarar varför jag blir starkare när det är kallt och regnar. Blodådrarna i kroppen drar ihop sig vilket får samma effekt som vid bloddoping. Hjärtat behöver inte arbeta lika kraftigt för att pumpa runt blodet. Jag som inte far illa av lite kyla får därför en boost av detta. Man kan se på min pulskurva att pulsen ökar igen när jag börjar tina upp.

Slutsats
Att låta bli koffeinet veckan innan tävlingen tycker inte jag gav den effekt det pratas om... kände ingen boost på slutet av löpingen pga koffeinet så nästa gång tänker jag dricka kaffe som vanligt... :)

Nästa år kommer jag tillbaka för att göra min femte Järnman och då är jag starkare, snabbare, några kilo lättare och mer uthållig... och kramsugen! :)

Epilog
Häromdagen så hände något jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. Farbrorn som gick rätt över vägen efter jag varvat på cyklingen ringde mig. Han hade legat sömnlös några nätter och oroat sig över vad han kunde ställt till med. Nu ville han tacka mig för att jag bromsade och inte körde på honom. Han hade råkat ut för en stroke för några år sedan vilket gör att han inte ser så bra längre. Inte dåligt att leta reda på mig och ringa upp!

Ironmaniac Triathlon Club
Resultatet i officiella KM över Ironmandistans blev att T kom etta, J tvåa och jag trea... precis som oddsen pekade på innan tävlingen.

När vi kollar resultatlistan så ser vi att ITC kom på 16:e plats av 21 i lagtävlingen. Vi kom direkt efter Triathlon Syd och slog bl.a FK Herkules. Det känns skitkul! :)

Det var tydligen bra PR att genomföra Järnmannen i Kalmar i de nya klubbkläderna för nu är vi fyra aktiva medlemmar:
akilles (Ordförande)
T
J (Kassör)
tl

Dessutom har vi några passiva medlemmar som hemskt gärna skulle vilja göra en triathlon men som av en eller annan andledning inte kommit till skott än:
A (Sekreterare)
P (Suppleant)

eller HelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteHelveteH
elveteHelveteHelvete som Colting uttrycker det... (han kom på 16:e plats i VM)

Jag snor en oneliner från V... "för att vara så smart som du är så kan du vara rätt korkad"! :)

Tänkte köra Sundbyholmstriaden som ett genrep inför Kalmar. Kom iväg lite sent hemifrån så jag hann bli lite nervös att jag inte skulle hinna hämta nummerlapp, checka in cykel och förbereda mig. Men jag hann som vanligt med nån minut tillgodo. Allting kändes bra och jag värmde upp med lite crawl innan start.

Startskottet gick och det bar iväg mitt i klungan. Då kommer den där känslan att jag inte kan andas igen, f-n också. Men nu kom jag på varför, jag hade ju dragit iväg i elitens tempo. Jag lugnade ner mig och kunde börja crawla igen, ingen tid bortslösad på en massa bröstsim, skönt!

Det gick bra första varvet och så upp på land för att varva. Och shit, vad jobbigt det var. Det minns jag inte från Kalmar att det brukar vara så jobbigt att varva på land. Jag hade en kompis med mig som sa att alla såg lika trötta ut när vi varvade så det var visst inte bara jag.

Andra varvet gick utan missöden och jag hade fortf samma människor runt omkring mig, bl.a en bröstsimmare som simmade riktigt bra. På tredje varvet drog han ifrån men jag är ändå nöjd med simningen. Tyckte jag såg Micke Selvin sticka iväg på cykeln när jag sprang upp från simningen.

Snabb växling och så iväg på cykeln. Tyckte jag cyklade riktigt bra och det kändes relativt lätt trots vinden. In mot varvningen gick det extra lätt i medvinden. Ut på andra varvet och det kändes också bra. Tog en Squeezy med ca tio minuter kvar till växling och när jag drack tyckte jag det kändes som jag druckit ur nästan hela Vitargoflaskan som dagen till ära bestod av Vitargo Citrus blandad med en Red Bull.

Snabb växling igen och så iväg ut på löpningen. Det kändes riktigt bra att ha gett sig ut på löpningen tio minuter snabbare än i Göteborg (trodde jag, men det visar sig vara bara sex minuter snabbare). Det var två stycken backar på löpningen, de var inte så långa men riktigt branta. Första gick bra men andra vid två kilometer gick inte bra. Lårmusklerna krampade rejält och jag fick sänka tempot en aning. Det släppte efter ett tag men nu började jag få rejält med problem. Benen kändes som två blyfyllda stockar som jag släpade runt på. Kroppen orkade inte svara när jag försökte ta i heller. Jag drack nu vid båda vätskekontrollerna för att få tillbaka kraften. Det gick bara långsammare och långsammare och jag var till och med tvungen att gå bitvis. Mot slutet på sista varvet så började jag piggna till men då var det så dags.

Efter målgång så upptäcker jag att det är nästan hälften kvar i Vitargoflaskan så där har vi det, jag gick ut med vätskebrist på löpningen och det straffar sig rejält. Lurades nog lite av fartvinden på cyklingen och drack för lite. Så lärde jag mig nåt nytt idag också. Men som min klubbkompis J sa, dåligt genrep, lyckad föreställning. Hoppas på det! :)

Jag var riktigt nöjd med simningen och cyklingen men nu när jag kollar resultatlistan så ser jag att jag simmade näst sämst, cyklade sämst och såklart sprang sämst... f-n också! :(

Nånting positivt var att jag bröt min förbannelse att komma näst sist i min åldersgrupp... men förändringen gick åt fel håll... jag kom sist! *s*

En liten varningstecken är att jag känner nånting i halsen, inte bra alls. Men jag har två veckor på mig att kurera mig, men jag hade ju tänkt träna igång kroppen nu... *håller tummen*

Förutom middag efter tävlingen så käkade jag en QP Cheese lite senare och innan läggdags en 150-grammare med ägg och räksallad, snacka om att jag var hungrig! :)

Idag har jag lärt mig ett nytt ord... och det av Aftonbladet, det trodde man inte. I artikeln om spindlar i lastbilshytter skrivs följande:

"En rådig Volvoanställd lyckades i går övermanna och omhänderta en av inkräktarna samt överantvarda vederbörande till Anticimex."

Där ser man, tack för det Televerket! :)